Rosa bussarna

Det är speciell att bo på två bussar med ett femtio andra personer. Man måste vara väldigt accepterande och ha tålamod. Ibland får man vänta flertal minuter för att komma fram till sin packning, särskilt när det är frukost eller läggdags. Ibland spelas skitlåtar och då är det bara att sätta i sina egna lurar på ännu högre volym.

De flesta sover på taket, för då får man mer madrass och det är bättre luft. Min första bussnatt sov jag i bussen för att jag ville ha möjlighet att gå på toa. Det är inte så populärt klättra över alla på taket för att nå stegen och sedan klättra tillbaka över alla igen om några minuter. Den natten blev kall för vi var på 3000 möh och den som innan hade förskonats av förkylning fick morgonen efter snällt leta upp sina näsdukar.

I min buss finns det tretton säten och fem permanenta sängar, vilka jag föredrar att färdas i. Det är så lyxigt att ligga ner och kolla på de fantastiska vyerna. Inga säten eller sängar är paxade, om det är paus och man går ut ur bussen kan någon ha flyttat din väska och brett ut sig på din favoritplats. Det tycker jag är en bra regel för då varierar folk platser utan att behöva känna att man tagit någon annans plats.

När vi färdas underhåller vi oss med jatzy, kortlek, sömn, musik, prat och tyst filosoferande. Vi är indelade i matlag som tar fram maten, tillreder den och diskar. Sedan finns det också två taklag som sätter upp regnskyddet på taken av bussarna och breder ut madrasserna inför natten. Marco, vår reseledare, är ursprungligen från Bolivia, men har lärt sig svenska genom Rosa Bussarna. Han är otroligt duktig på att hantera poliser, vägkontoller och gränser så att vi inte blir stannade onödigt länge. Han verkar känna allt och alla då han gör samma resa vid samma tid varje år.

Det är ett lite annorlunda sätt att resa med bussarna som gör att man får se mycket på kort tid och man hinner lära känna många lite närmare. Dock saknar jag att få utveckla min engelska i mötet med andra backpackers och friheten att välja om jag vill åka vidare idag eller imorgon. Samtidigt kan jag lämna över allt ansvar och bara slappna av och hänga på!

Just nu befinner vi oss i Salta i Argentina där vi firade nyår med långbord och buffé. Idag är alla affärer stängda och det regnar så vi bara chillar på vandrarhemmet där vi för tillfället bor. Därför hade jag tid att skriva detta lite längre inlägg om bussarna, tyvärr har jag inte så mycket bilder att bjuda på men jag kanske kan få upp fler senare.

Gott nytt år till er alla!

Gasol som eldas för att vi ska kunna laga mat.

Kvällsmat i solnedgången

Chafför Gunnar har lagt sig på madrasserna på taket när bussen tar färjan över Titicacasjön, vi andra fick ta en båt.

Taget från båten som forslade över oss, det ser inte helt säkert ut!

Framplockning av bord och mat på höga höjder.

Saltöken vid Uyuni

För länge sedan när Anderna pressades upp ur jordskorpan hävdes även en bit hav upp. Denna bit hav torkades sedan ut av solen och vindarna och kvar blev en nästintill oändlig saltöken. Bolivianerna samlar in en del av saltet och även natrium utvinns av öknen, annars ligger den mest orörd och är vacker.

Vi tog sex jeepar ut och utforskade vidderna. Vilka vyer vi fick se och vilka roliga kort man kunde ta i den vågräta öknen. Vi lunchade på en kaktusö som förr i tiden, innan havsbiten torkade ut, var bevuxen med korall. På ön lever även kollibri och många insekter, de har nischat sig till levnadsförhållandena och kaktusarna är en viktig vatten- och nektarkälla.

Det kändes som om att man gick runt i en drömvärld man snart skulle vakna från, som att man var mitt inne i ett TV-spel. Jag rekommenderar starkt att åka hit!

Skrivet den 27/12-2012

Bolivianska arbetare i saltöknen

Ironlady, en lite oväntad staty i Uyuni...

Ingela har tagit sig upp till toppen av kaktusön

Kaktusön

Kaktusblomma

Minifrida i saltöken

Akrobatik i saltöken

Dödens Väg

Det här var det häftigaste jag gjort på väldigt länge: Cyklat med montainbike på en grovgrusig serpentinväg med stup på hundra meter på ena kanten. Vi kom upp i över 50 km/h och adrenalinet flödade. Totalt cyklade vi 4 mil på grus och 2 mil på asfalt. Ibland fick man åka genom vattenfall eller så blev vi tillsagda att hålla till höger för att rasrisken var stor.

Som tur var skadades ingen, mer än en tjej som råkade krascha i sista svängen rakt i en lerhög. För en gångs skull var vädret med oss och solen sken hela dagen, ett perfekt sätt att tillbringa dagen innan julafton.

När vi cyklat klart hittade jag inte min mobil, som jag var säker på att jag haft i ett fack i väskan. Jag frågade allt och alla men ingen hade sett den. Det hela var väldigt konstigt. När vi skulle köra hem levererades den helt plötsligt bakåt av chaffören och pinkoden hade knappsats in på försök två gånger. Om jag inte hade upptäckt att den saknades tror jag aldrig att jag fått se den igen. Dessutom försvann två solglasögon spårlöst så våra guider hade nog inte rent mjöl i påsen... Tur att jag hade kameran och plånboken på mig.

Slutet gott allting gott,

God Jul!

Skrivet den 23/12-2012

Solön

Dagen, den 21 december, kom och gick. Enligt mayaindianderna skulle världen gå in i ett nytt skede för att deras kalender tog slut. Kanske de bara inte orkade göra mer kalender, oavsett firades kalenderslutet även i Bolivia. Vi åkte båt ut till Solön på Titicacasjön dit även Bolivias president behagade komma.

Presidenten är omtyckt och han har till exempel gjort att flickor går kvar i skolan längre. Efter årsskiftet har presidenten beslutat att amerikanska bolag ska kickas ut ur landet, så här kommer Coca Cola bli en sällsynthet. Men han verkar vara en skön typ, han dansade på festivalen på Solön innan han höll sitt tal.

När vi tröttnade på den lokala festivalen och deras snabbmat gick vi över till andra sidan ön. Det finns inga motorfordon på ön, det enda transportmedlet var åsnor, så det var skönt att slippa avgaserna under vandringen. På hög höjd förbränns bränsle sämre så det blir hemska avgaser och katalysatorer har de nog aldrig hört talas om i Bolivia. En vacker utsikt och en solig dag fick vi, i princip alla har dock bränt sig pga den höga höjden och det vackra vädret.

I Copacabana, staden vi utgick från, säljs torkade lamafoster som ska ge hälsa eller något liknande. Bifogar en bild på de stackars djuren.

Skrivet den 21/12-2012

Lamafoster till salu

Typiska kläder för en boliviansk kvinna, hatten är ett måste.

Urosfolket

Ute på Titicacasjön bor ett folk på egengjorda vassöar. De flydde krig och gömde sig på sina vassbåtar, som så småningom blev bostäder med hus. De bygger sina hus och båtar av vassen, äter vassen och odlar på vassen. Om jag hade varit dem skulle jag varit riktig trött på vass.

Öarna var ca 2 m tjocka och var 40:ende dag läggs ett nytt lager vass på för att den gamla ruttnar sakta. När det är bröllop förankrar man öarna i varandra så att man får en stor partyö.

När vi kom fram med båten till öarna tog tre färgglada damer emot oss, männen var och fiskade. Ön luktade halm och om man skulle fått för sig att sätta sig direkt på ön skulle man blivit blöt. Istället fick vi sätta oss på en vassrulle och lyssna på guiden och damerna när de berättade och visade hur livet tedde sig på ön.

Jag tycker att det var förbluffande att urosfolket lever i princip hela sitt liv på öarna och att de bland annat har skolöar. Det var roligt att besöka dem. För övrigt är Titicacasjön världens högst belägna navigerbara sjö, det ni!

Skrivet den 20/12-2012

Uroskvinna som äter vass

Hyddorna lyftes när nytt vasslager skulle läggas på ön

Modell över en vassös uppbyggnad, det bruna är vassens rotsystem som flyter bra.

Mat av olika slag, allt måste torkas för kylskåp finns inte på öarna

Frida framför en vassbåt som vi tog en tur på senare

Inka Jungle Trail

Tillsammans med tio andra Rosa bussar-medlemmar har jag och Frida tagit oss igenom fyra äventyrliga dagar och tre nätter på väg mot Machu Picchu. Det har varit kul att lära känna några av dem vi ska resa med och de är verkligen härliga allihop.

Första dagen på utflykten tog vi en minibuss upp till 4600 möh och stannade där för att ta på oss armskydd, knäskydd, regnjackor, västar och hjälmar. Sedan togs cyklarna ner från taket av bussen och iväg bar det. Först tänkte jag att det var onödigt med så mycket skydd när vi bara skulle cykla, men det gick så fort och bitvis var det så skumpig grusväg att jag tillslut blev glad för skydden. Ju längre ner vi kom ju varmare blev det, jag tror vi slutade på 1400 möh.

Andra dagen var vandringsdagen, vi gick på en gammal inkaled som slingrande sig runt och över berg. Det var otroligt jobbigt att gå med ryggsäck uppför timme efter timme i växthusvärme så när det väl vände neråt blev alla glada. När vi vandrat i ca åtta timmar kom vi fram till värma källor som vi slängde våra möra kroppar i. Skönt!

Tredje dagen åkte vi sex linbanor mellan olika berg på förmiddagen. Vi hade en säkerhetsanording på höften och en bromshandske om det gick för fort. Det var en svindlande känsla och på första linbanan var jag rädd att jag skulle falla ner. Ganska snart började jag dock lita på utrustningen och ta kort och hänga upp och ner. Resten av dagen vandrade vi längs ett tågspår mot kvällens hostel.

Fjärde dagen tog vi bussen upp till ett regnigt Machu Picchu. Snabbt tog vi oss över området för att bestiga ett berg innan alla andra. Från berget, som för övrigt stoltserade med månens tempel, var det en fantastisk utsikt när vi väl fick glimtar av den i dimman. Framåt dagen, när vi klättrat ner igen, klarnade det lite och vi fick en guidad tur. Nu har jag en stämpel i passet att jag varit i Machu Picchu, coolt!

Ett tåg och en buss senare var vi tillbaka i Cusco och Ingela tog en välförtjänt massage och åt en stor pizza. Vi är alla nöjda med utflykten även om vädret kunde varit bättre. Peru har verkligen storslagen och vacker natur. Tyvärr är bilderna i oordning men jag hoppas ni hänger med ändå.  Imorgon ska vi äntligen få stiga ombord på rosa bussarna och ta sikte på Bolivia.

Tredje dagen. Lycklig Ingela i andra linbanan

Fjärde dagen. Machu Picchus terasser

Tredje dagen. Frida i linbana med "no hands".

Tredje dagen. Seg vandring i regn längs med tågspåret.

Första dagen. Inga tunnlar för bäckar utan dem fick vi glatt blöta ner oss i när vi cyklade.

Andra dagen. Någon timme efter att kortet är taget kom vi fram till de varma källorna.

Andra dagen. Vacker vandring på en inkaled.

Tredje dagen. Lååång linbana 

Andra dagen. Glad att ha kommit upp så högt, snart bär det nedåt igen.

Första dagen. Fort gick det och bara en av oss råkade köra ner i väggrenen en gång.

Första dagen. Benskydd, armskydd, regnjacka och väst - check

Fjärde dagen. Vi höll vad vil lovade och den oerhört användbara påsen fick se sitt Machu Picchu. Kramar till Lundatjejerna!

Fjärde dagen. På väg ner från berget i närheten av Machu Picchu, brant!

Någonstans i världen

Imorgon ska vi möta upp med Rosa Bussarna, det ska bli spännande att se vilket folk som valt att resa med dem. Vi ska tillbringa hela fem veckor på två trånga bussar med femtiofem svenskar och se många häftiga ställen på vägen genom Sydamerika.

Rosa Bussarna har en policy att man ska umgås med varandra istället för hålla på med datorer och liknade, så jag får se hur det går med mitt bloggande. Dessutom kommer vi sova på bussarna samt bo på enklare hostel så wifi kan bli svårhittat. Men jag kommer göra mitt bästa för att fortsätta bloggen, både för alla er hemma och mig själv så att jag kommer ihåg resan.

Vi är riktigt nöjda med första delen av resan och känner att vi kommit in i backpackerlivet. Det är kul att träffa så mycket folk från olika delar av världen och dela erfarenheter med dem. Jag har kommit bort från karriärshetsen i Lund och inser att det finns så mycket mer jag vill göra i livet än att jobba. Vi har träffat många äldre som reser runt med så det är aldrig försent att upptäcka världen. Det känns betryggande tycker jag.

Det är särkilt kul att träffa lokalbefolkning och höra om hur de lever sina liv. Tyvärr är det få som pratar engelska och om jag reser i dessa länder en gång till ska jag ta en spanskakurs. Tänkte dela med mig av lite olika foton från vår resa hittills, som en sammanfattning på Centralamerikaresan. Hoppas ni alla haft en skön andra advent!

Många lösspringande och magra hundar har vi sett, denna hade det dock bra på katthostelet i Caye Caulker

Så många skyltar vi inte förstått.

Tuk-tuks dräller det av överallt, denna är från Flores i Guatemala.

Somfjäderspalm, häftig!

Jag köpte faktiskt med mig lite kakaobönor, så vi kan göra choklad när jag kommer hem.

Mina älskade haremsbyxor är bra kamouflage ibland

Vår chaufför stannade på vägen till Lanquin då en pojke kom fram med en påse. Chauffören bad en av passagerarna att klippa lite av hans hår. Detta skulle sedan pojken elda upp och på så sätt sonade chauffören sina synder han gjort när han var pojke.

Överallt är träden målade på stammen, bara för att det är fint har vi fått lära oss.

Fina vyer som sent ska glömmas, Tikal är helt klart höjdpunkten än så länge.

Ovetande Ingela på flygplats i Storbritannien.

Så här firade man första advent i Antigua.

Hantverk finns det gott om i centralamerika

Okej Jonas, jag är stolt över mitt hopp:)

Känner ni igen denna mamma och pappa? I finns flera dockor som man ska lägga under huvudkudden efter att man berättat sina bekymmer för dem, när man sedan vaknar är bekymmerna borta. Enkelt va?