Rio de Janeiro

Nu sitter vi och väntar på att få gå på planet som ska ta oss hem. Jag tänker tillbaka på en händelserik resa genom Central- och Sydamerika och alla människor vi träffat. Plötsligt känns det som att resan har gått väldigt fort och att jag inte är riktigt redo för livet hemma i Sverige igen. Jag har levt i nuet och tagit dagarna som de kommit, utan en kalender att hålla mig till. Det var en omställning att åka iväg men det kommer också vara en omställning att komma hem.

De sista fem dagarna har tillbringatas i Rio de Janeiro och vi har kryssat av de obligatoriska turistmålen:
- Kristusstatyn, som finns med bland världens sju nya underverk. Väldigt fin utsikt men helikopterbilderna där man ser Jesus kolla ut över Rio de Janeiro är coolare. Nu fick vi bara ett, inte så smickrande, grodperspektiv.
- Sockertoppen, som också detta är en utsiktsplats som man tar sig med en kabinlift.
- Faveles, som är kåkstäder som finns lite varstans i staden. Staten har gjort mycket för att människorna där ska få det bättre genom att bygga skolor, ta bort de värsta brottslingarna och ge gratis Wifi till invånarna.
- Byggarbetsplatsen som så småningom ska bli arenan där VM i fotboll 2014 ska avgöras. Det var mest kul att ha sett den, men inget märkvärdigt i sig.

Rio är en otroligt vacker stad omgiven av både hav med fina stränder och höga berg som täcks av gröna skogar. Vi bodde nära den mest kända stranden Copacabana där alla tjejer, till killarnas förtjusning, går med stringbikini.

Rio var ett perfekt slut på en lång resa och några stranddagar har vi hunnit med så att vi känner oss lite lyxigt gyllenbruna när vi kommer fram till kalla Sverige.

Tack för alla fina kommentarer, det har betytt mycket för mig! Det har nästan känts som att ni åkt med mig. Vi ses snart!

Skrivet den 16 Januari 2013

Fotbollsarena under uppbyggnad

Utsikt från sockertoppen

Copacabana med härliga vågor

Bergen i fjärran

Kristusstatyn

Likt?

Faveles

Paraty

Efter två långa bussdagar kom vi äntligen fram till den mysiga kuststaden Paraty. Den välkomnade oss med ösregn och lerpölar, men vi köpte en bit mat och slog upp sovtaket och snart var det morgon igen. Paraty bjöd nu på uppehåll i alla fall.

Alla ner till hamnen och erövrade ett skepp som vi sedan tillbringade dagen på. Där fick vi god mat, drinkar och snorkelutrustning. Solen har vi inte sett på hela dagen men det har varit varmt ändå, så jag är nöjd. På grund av regnet var vattnet grumligt då smutsiga floder har fyllt på havet rejält, men lite fiskar såg vi och det var roligt att dyka från skeppet.

Imorgon bär det vidare till slutdestinationen Rio de Janerio och på vägen ska vi städa ur bussen så den är fräsch för nästa gäng som ska åka ner till Chile om jag inte minns fel. Själv ska jag till Sverige :)

Skrivet den 11 januari 2013

Jag och Ari försöker härma Titanic

Vår båt

Flickan i Havanna

Nergrävd

Full båt tillbaka till skeppet

Sandslottstävling på en öde ö

Vacker vy från havet

Iguazúfallen och vattenkraftverk

Det känns skönt att äntligen komma in i Brasilien där alla västerländska bekvämligheter finns. Taxichafförerna använder bälte och har hela bilar. Maten är fräsch och min mage har kommit i balans igen. Värmen är inte lika tryckande som i Paraguay och landet är grönt och frodigt, man kan nästan mista Brasilien för Sverige på sommaren.

Idag besökte vi Iguazúfallen på förmiddagen. Det var vackert och stort. Att naturen kan skapa något så häpnadsväckande är otroligt. Den har tagit tre floder och en klippbrant och gjort det hela till ett vitt skådespel.

På eftermiddagen åkte vi till Brasiliens och Paraguays största vattenkraftsverk, som när det byggdes även var världens största. Det byggdes på 70-talet genom ett samarbete mellan Paraguay och Brasilien. Hela 75% av Paraguays elförsörjning kommer härifrån och det är ändå endast 5% av kraftverkets kapacitet. Resten använder Brasilien.

Vi har haft riktigt tur med vädret för precis när vi var klara med våra utflyktsmål öppnade sig himlen så vi gömde oss på en restaurang tills det lugnat sig. Ikväll tar jag och Frida in på vandrarhem för att slippa sova i på ett fuktigt busstak, lite bekvämlighet får man unna sig!

Så söt och vilken bedjarblick

Obligatoriska turistkortet

Förberedelserna har börjar....

Asunción i Paraguay

På begäran av läsare (läs pappa) lägger jag nu ut lite mer bilder inifrån bussen och på sovanordningen. Dock försöker många undvika att sova på bussen och har tagit in på hotell för att det är så varmt ute (40° i skuggan). Några tappra själar bor kvar på bussen och jag beundrar deras värmeresistans!

Nu är vi Paraguays huvudstad Asunción och har tillbringat halva dagen på ett vattenland och andra halvan på ett shoppingcenter med luftkonditionering. På vattenlandet åkte jag en livsfarlig rutschbana som var riktigt brant och det kändes som om man skulle åka utanför kanten, säkerhetstänket är inte detsamma som i Sverige på långa vägar. Det var länge sedan jag har varit i ett riktigt shoppingcenter så det var ett perfekt avslut på dagen även om jag inte har sett så mycket av själva staden.

Imorgon ska vi passera gränsen till Brasilien och ta sikte på Iguazúfallen, jag hoppas färden och gränsen går snabbt så vi slipper sitta på bussen för länge i värmen. Det är tio dagar kvar till hemfärd, det känns både roligt och tråkigt. Brasilien tror jag är roligt att resa i men samtidigt ska det bli så härligt att komma hem!

Taxametern tickar på i taxin, pengarna är inte värda mycket i Paraguay så vi blev plötsligt miljonärer allihop.

Uppsättande av tak kl elva på kvällen vid en mack i Argentina

Marko, vår härlige reseledare, och Robert, chafför.

När alla andra sovplatser är upptagna...

Frida har precis tagit ut över en miljon... Nu ska det shoppas!

En av bussarna redo för natten.

Kortspel

Det finns fika även i Sydamerika. Vi laddar inför shopping!

Del av badland.

Rosa bussarna

Det är speciell att bo på två bussar med ett femtio andra personer. Man måste vara väldigt accepterande och ha tålamod. Ibland får man vänta flertal minuter för att komma fram till sin packning, särskilt när det är frukost eller läggdags. Ibland spelas skitlåtar och då är det bara att sätta i sina egna lurar på ännu högre volym.

De flesta sover på taket, för då får man mer madrass och det är bättre luft. Min första bussnatt sov jag i bussen för att jag ville ha möjlighet att gå på toa. Det är inte så populärt klättra över alla på taket för att nå stegen och sedan klättra tillbaka över alla igen om några minuter. Den natten blev kall för vi var på 3000 möh och den som innan hade förskonats av förkylning fick morgonen efter snällt leta upp sina näsdukar.

I min buss finns det tretton säten och fem permanenta sängar, vilka jag föredrar att färdas i. Det är så lyxigt att ligga ner och kolla på de fantastiska vyerna. Inga säten eller sängar är paxade, om det är paus och man går ut ur bussen kan någon ha flyttat din väska och brett ut sig på din favoritplats. Det tycker jag är en bra regel för då varierar folk platser utan att behöva känna att man tagit någon annans plats.

När vi färdas underhåller vi oss med jatzy, kortlek, sömn, musik, prat och tyst filosoferande. Vi är indelade i matlag som tar fram maten, tillreder den och diskar. Sedan finns det också två taklag som sätter upp regnskyddet på taken av bussarna och breder ut madrasserna inför natten. Marco, vår reseledare, är ursprungligen från Bolivia, men har lärt sig svenska genom Rosa Bussarna. Han är otroligt duktig på att hantera poliser, vägkontoller och gränser så att vi inte blir stannade onödigt länge. Han verkar känna allt och alla då han gör samma resa vid samma tid varje år.

Det är ett lite annorlunda sätt att resa med bussarna som gör att man får se mycket på kort tid och man hinner lära känna många lite närmare. Dock saknar jag att få utveckla min engelska i mötet med andra backpackers och friheten att välja om jag vill åka vidare idag eller imorgon. Samtidigt kan jag lämna över allt ansvar och bara slappna av och hänga på!

Just nu befinner vi oss i Salta i Argentina där vi firade nyår med långbord och buffé. Idag är alla affärer stängda och det regnar så vi bara chillar på vandrarhemmet där vi för tillfället bor. Därför hade jag tid att skriva detta lite längre inlägg om bussarna, tyvärr har jag inte så mycket bilder att bjuda på men jag kanske kan få upp fler senare.

Gott nytt år till er alla!

Gasol som eldas för att vi ska kunna laga mat.

Kvällsmat i solnedgången

Chafför Gunnar har lagt sig på madrasserna på taket när bussen tar färjan över Titicacasjön, vi andra fick ta en båt.

Taget från båten som forslade över oss, det ser inte helt säkert ut!

Framplockning av bord och mat på höga höjder.

Saltöken vid Uyuni

För länge sedan när Anderna pressades upp ur jordskorpan hävdes även en bit hav upp. Denna bit hav torkades sedan ut av solen och vindarna och kvar blev en nästintill oändlig saltöken. Bolivianerna samlar in en del av saltet och även natrium utvinns av öknen, annars ligger den mest orörd och är vacker.

Vi tog sex jeepar ut och utforskade vidderna. Vilka vyer vi fick se och vilka roliga kort man kunde ta i den vågräta öknen. Vi lunchade på en kaktusö som förr i tiden, innan havsbiten torkade ut, var bevuxen med korall. På ön lever även kollibri och många insekter, de har nischat sig till levnadsförhållandena och kaktusarna är en viktig vatten- och nektarkälla.

Det kändes som om att man gick runt i en drömvärld man snart skulle vakna från, som att man var mitt inne i ett TV-spel. Jag rekommenderar starkt att åka hit!

Skrivet den 27/12-2012

Bolivianska arbetare i saltöknen

Ironlady, en lite oväntad staty i Uyuni...

Ingela har tagit sig upp till toppen av kaktusön

Kaktusön

Kaktusblomma

Minifrida i saltöken

Akrobatik i saltöken

Dödens Väg

Det här var det häftigaste jag gjort på väldigt länge: Cyklat med montainbike på en grovgrusig serpentinväg med stup på hundra meter på ena kanten. Vi kom upp i över 50 km/h och adrenalinet flödade. Totalt cyklade vi 4 mil på grus och 2 mil på asfalt. Ibland fick man åka genom vattenfall eller så blev vi tillsagda att hålla till höger för att rasrisken var stor.

Som tur var skadades ingen, mer än en tjej som råkade krascha i sista svängen rakt i en lerhög. För en gångs skull var vädret med oss och solen sken hela dagen, ett perfekt sätt att tillbringa dagen innan julafton.

När vi cyklat klart hittade jag inte min mobil, som jag var säker på att jag haft i ett fack i väskan. Jag frågade allt och alla men ingen hade sett den. Det hela var väldigt konstigt. När vi skulle köra hem levererades den helt plötsligt bakåt av chaffören och pinkoden hade knappsats in på försök två gånger. Om jag inte hade upptäckt att den saknades tror jag aldrig att jag fått se den igen. Dessutom försvann två solglasögon spårlöst så våra guider hade nog inte rent mjöl i påsen... Tur att jag hade kameran och plånboken på mig.

Slutet gott allting gott,

God Jul!

Skrivet den 23/12-2012